”Hela världen är i kris. Eller rättare sagt i flera kriser, det finns en livsmedelskris, en energikris, en klimatkris och nu senast en finanskris. Lösningen på dessa kriser som Makten erbjuder – till exempel ökad frihandel eller genmodifierade grödor – negligerar det faktum att kriserna är en produkt av det kapitalistiska systemet, och kommer bara att förvärra följderna.” Det konstaterar Via Campesina i ett uttalande efter bonderörelsens femte internationella kongress i Matola, en mil utanför Maputo.

Den första kongressen hölls 1993 i Belgien där Via Campesina bildades och antog det övergripande målet att stödja solidaritet och enande mellan bonderörelser världen över för att främja jämställdhet och social jämlikhet inom rättvisa ekonomiska relationer. Via Campesina växte snabbt och idag finns det medlemsorganisationer från 57 länder över hela jordklotet. Ofta är medlemmar på plats och demonstrerar vid toppmöten som WTO-förhandlingar, G8- och EPA-möten med flera. Bonderörelsens största framgång hittills, förutom den snabba och världsomspännande organiseringen, är att länder som Bolivia, Ecuador, Mali, Nepal, Nicaragua och Venezuela faktiskt lagstiftat flera av Via Campesinas programpunkter om livsmedelsproduktion.

På en kubanskbyggd partiskola i det annars sömniga Matola samlades runt 600 bönder från hela världen dagarna mellan 16 och 23 oktober. Den moçambikiska bonderörelsen Unac stod som värd för hela evenemanget och var därmed ansvarig för all logistik som bland annat innebar bussar som gick i skyttetrafik mellan konferensen och de inhyrda sovsalarna på två högstadieskolor, simultantolkar som jobbade frenetiskt med att översätta alla möten till 4 olika språk, samt se till att både de utländska och inhemska journalisterna fick vad de ville ha.

Press och tv i Moçambique har hittills varit flata när det gäller att bevaka jordbruk och landsbygdutveckling. Ämnet berörs i media men det är så gott som uteslutande endast presidenten eller jordbruksministerns perspektiv som lyfts fram, och alltid oemotsagt. Men under kongressdagarna var journalisterna på hugget och särskilt förtjusta i att intervjua brasilianare från de jordlösas rörelse MST. Förhoppningsvis för kongressen med sig att fler alternativa röster hörs och syns i moçambikisk media även framöver.

Främst var det frågan om en grön revolution för Afrika som pressen nappade på. Unac och Via Campesina är väldigt kritiska till en sådan som den framställs av makthavare, inte minst av president Armando Guebuza. Han har presidenten egentligen alltid varit vag med att beskriva exakt hur en grön revolution ska åstadkommas i Moçambique, men mellan raderna går det att ana att det handlar om input från externa krafter syftande till att mekanisera jordbruket, överge familjehushåll till förmån för storskalighet, odla med hjälp av kemiska produkter och en satsning på exportgrödor, som till exempel det omdebatterade biobränslet.

– En sådan grön revolution ökar bara den sociala utslagningen i samhället. Det vet vi i Brasilien där resultatet blev att 14 miljoner familjer, inte människor utan familjer, varje månad är beroende av matpaket från staten bara för att överleva, sa MST-ledaren João Pedro till portugisiska tv-kanalen RTP.

 Att odla jordbruksprodukter för att framställa bränsle istället för mat är en het potatis också i Moçambique där försöksodlingar av jatropha och sockerrör redan är i gång. Via Campesina är starkt kritiska och slår fast att ”förutom det uppenbart galna med att odla bränsle när så många människor svälter så kommer den industriella biobränslesproduktionen att öka växthuseffekten istället för att minska den. Dessutom kommer biobränsleodlingar att återuppliva koloniala plantager med slavarbeten, likväl som att öka användandet av kemiska jordbruksmedel samt bidra till skogsavverkning och hota den biologiska mångfalden”.

Istället för biobränsle, grön revolution eller andra strategier från det internationella kapitalet så förordar Via Campesina livsmedelssuveränitet. Begreppet skiljer sig från det mer etablerade livsmedelssäkerhet som innebär att det enda viktiga är att det finns föda åt folket, det spelar ingen roll hur eller var eller ens under vilka förutsättningar som maten producerats. Det duger inte alls för Via Campesina som menar att bönder har rätten att själva bestämma vad de ska äta och hur de ska odla. Livsmedelssuveränitet innebär vidare att bönder ska vara med att utforma en nationell jordbrukspolitik, att produktionen ska vara ekologisk hållbar och respektera lokal traditionell kunskap samt att jordbruk aldrig ska styras av spekulation eller externa ekonomiska intressen.

Moçambique skiljer sig från till exempel Brasilien eller övriga Latinamerikanska länder eftersom det ännu finns land åt alla bönder som vill odla.

– Men en jordbruksreform handlar inte bara om distributionen av land utan också om förutsättningar för att kunna bruka jorden effektivt. Ifall bönderna inte brukar jorden effektivt  kan staten konfiskera och ge marken till exportinriktade storbolag istället, säger Ismael Ossemane som är en av grundarna till Unac.

Det moçambikiska jordbruket är idag nästan helt baserat på självhushåll, och därför spelar marknaden inte så stor roll för befolkningens livsmedelssituation. President Guebuza talar om bönderna måste producera mera för att minska importen av livsmedel. Men det är ett mönster som är svårt att bryta, menar Ossemane, eftersom frihandeln inom SADC och den ekonomiska jätten Sydafrika som grannland medför att moçambikiska jordbruksvaror aldrig anländer till Maputo, transportkostnaderna blir för dyra och då kan inte varorna konkurrera med de importerade. Därför är det svårt att säga till den moçambikiske bonden att producera mera när han inte har någon marknad att sälja på. Storbolag som satsar på exportgrödor som till exempel tobak eller bomull drabbas inte av detta eftersom de alltid har tillgång till internationella marknader.

Enligt Ismael Ossemane är problemets kärna den nyliberala ideologin som det före detta socialistiska regeringspartiet numera tagit sig varmt åt hjärtat. Han ser dock att redan under de få år som kapitalismen härjat fritt i Moçambique så har fler och fler människor blivit frustrerade. Ett tydligt tecken var den folkliga revolt i februari mot de höjda kollektivtrafikpriserna som tog myndigheterna med förvåning.

– Det finns alltså ett växande missnöje bland folket.  Tidigare fick vi alltid höra att kolonialismen var oåterkallelig, men mot alla odds lyckades vi besegra kolonialmakterna. Nu är det dags att visa att inte heller denna världsordning är den enda möjliga.

Johan Sävström

Matola