Sverige som en del av Norden ingår i det naturresursrikaste området i EES- och EU-blocket.
Ett Nordeuropa där växtlighet gynnas av söderhavsströmmar och sommarsolstånd.
Ett område som unikt nog i planetens vinterbälte har rika
jordar, ett överskott på färskvatten, stora skogar,
isfria fiskrika Atlantvatten, andra förnyelsebara resurser,
mineraler och fossila fyndigheter.
Detta är resurser som kräver mycket av kollektiv kunskap av
få människor på stora territorier för att brukas
på ett ansvarsfullt sätt, inte bara praktiskt utan
också politiskt.
Sverige har inte alltid förvaltat sin största resurs, skog,
på ett klokt sätt. Vi har i perioder både
överutnyttjat och roffat åt oss särskilt av inlandets
rikedomar.
Men landet har byggt och bygger sitt välstånd och
välfärd i grunden på skog. Lika mycket som Norge
på olja och fiske, jordbruk i Danmark, fiske på Island och
skog i Finland.
För inte så länge sedan var vårt gemensamma
samhällsbyggande och förvaltande av dessa resurser lika
gemensamt uttryckt i ord som folkhem, blandekonomi, välfärd,
allemansrätt..
Idag baseras civilisationen på uttryck som kapitalets fria
rörlighet, frihandel, den inre marknaden, tillväxtekonomi,
globalisering. Ord och direktiv som står för
värderingar och en otydlig ideologi. Nyliberalism är kanske
det närmaste man kommer – Vagt och fegt formulerat men
ännu som en armerad betonggrund för politisk och ekonomisk
verksamhet.
£
I EU och WTO betraktas jordbruks- och skogsmark och marina
tillgångar - d.v.s. de naturresurser som är allas vår
källa till försörjning av livsnödvändigheter -
som kapital, ett fast kapital.
Sverige anslöt sig 1992 till EG:s
Kapital-liberaliseringsdirektiv. Inget känt begrepp men där
Kapitalets fria rörlighet inte bara omfattar värdepapper,
utan också - ja just det - fast kapital.
I december det året togs den slutgiltiga propositionen
enhälligt och utan debatt. Ägande och förvaltande av
jord- och skogsmark och el-anläggningar skulle fritt flöda i
den inre marknaden och stimulera spekulation och exploaterande av dessa
rikedomar.
Samtidigt i samma beslut och med samma enda EG-motiv beslöt
riksdagen att resurskällor skulle släppas fritt ut på
hela världsmarknaden samtidigt som t.ex. krav på
skogsskötsel minskade rejält.
Vi anslöt oss till EG-principerna redan innan vi var medlemmar i
EES och EU och till det vi idag kallar globalisering, redan innan WTO
var bildat.
Två affärsprinciper med det gemensamt att avregleringar
på livsnödvändiga förnyelsebara produkter och
resurskällor hanteras som vilken vara som helst.
Samanlagt var åtta bönder dom enda som protesterade och
uppvaktade riksdagen mot den kapital-liberalisering, finansiellt och
reellt, vi ser konsekvenserna av idag.
Regeringscheferna bryter nu mot Lissabonfördragets ekonomiska
regler som de själva undertecknat med de finansiella
panikåtgärder som (citat) ’de höga
fördragsslutande parterna enats om’.
Och det samtidigt som vår riksdag förväntas
godkänna en ny-förpackad text men som i sak en gång
uttrycktes skulle bli EU:s grundlag.
Riksdagens ledamöter är idag, femton år senare, lika
okunniga om kapital-liberaliseringens egentliga innebörd för
naturresursrika nationer och regioner.
Fördragets nya beslutordningar underlättar för dom
institutioner i EU som kommer med förslag om att ta över
vår bestämmanderätt över skogen.
Samtidigt ska EU sköta utrikespolitik och förhandlingar i WTO - om t.ex. skog.
Två av många maktöverlåtelser men som är
mer än tillräckligt för att alla bör lära sig
mer, inklusive riksdagen, och sedan folkomrösta.
€
Vi är många, miljontals jord- och skogsbrukare, kustfiskare
och andra naturbrukare i Via Campesina, den globala
bondeorganisationen, som vill återinföra nationell
suveränitet över naturresurser.
Vi och våra kollegor har idag facit på konsekvenserna av lagstiftningen.
Vi ser lagarna omsatta i praktisk tillämpning ute i verkligheten.
Exempelvis Indonesiska oljepalmsplantager och Eukalyptus odlingar i
Latinamerika där bönder förlorar mark och regnskogar
krymper.
Vi ser kustfiskare i Chile som inte får förnyade
fiskevattenkoncessioner och där storskaligt trålfiske
skrapar sönder havsbotten.
Och vi ser många exempel där nordisk finans och industri
agerar t.ex. StoraEnso på de olika kontinenterna i Nord och i Syd.
Våra erfarenheter från Norden är inte mer
uppmuntrande. När det gäller t.ex. skog ser vi skogsklippare,
avreglering av skogsskötsel, bulvantransaktioner,
överavverkning, prisdumpning på råvara, indragningar
av katastrofberedskap, mer spekulation på mark och stränder
som leder till uppluckring av allemansrätten… Direktiven
och systemförändringarna är globala.
Det vi gör i våra jobb som ekologiska länkar mellan
människa och natur är däremot positivt. Det är
praktiska lösningar och kunskap grundad på erfarenhet som
mänskligheten behöver idag – inte minst i klimat- och
energifrågor - och det är sådana kunskaper som
också leder till förslag om resurshushållning med
konkreta alternativ och lösningar både praktiskt och
politiskt.
Livsmedelssuveränitet, rätt och skyldighet att odla sin egen
basmat, och nationell suveränitet över naturresurskällor
ger bra förutsättningar inte bara för rättvis
handel, utan också för det vi samtalar om nuförtiden:
Klimat, energi, rättvis fördelning av resurser… Vi
tror suveränitet är en nödvändig början
för att symbiotiskt leva på den biologiska tillväxtens
årliga begränsning av sol, vind, vatten, jordmån - den
s.k. netto primär produktionen, NPP.
$
Men Lissabonfördraget anpassar oss istället till BNP och
finansiell tillväxt. I en finansiell kris får man dessutom
en onödig och klumpig laglåsning när ekonomin
behöver förändras – Som idag.
Riksdagsledamöter kan välja Lissabonfördrag med fortsatt
överexploatering av naturens resurser. Men de kan också
vänta med knapptryckningar i riksdagen - eller - varför
inte folkomrösta om ett eller två år och under
tiden formulera alternativ och ge oss medborgare möjlighet att
medverka i en demokrati värd namnet..
Marsätt 12 / 11 2008-11-17
Torgny Östling / www.nordbruk.org
Via Campesina Europas repr. I EU Kommissionens rådgivande skogskommitté
+46 (0)693 302 37
+46 (0)70 302 33 36
