Hej allesammans,

Nu är det eftermiddag och jag sitter inne för att undkomma hettan. Har rest vidare från Jaisalmer i öknen, ännu en nattlig resa som tog 18 timmar med buss. Ett slags "lyxbuss" med fällbara säten men bara en stjärt på varje säte och sovhyllor ovanför. Ganska glest befolkad när vi startade kl. 15 på söndags eftermiddag. Men väldigt snart började bussen fyllas, stanna vid varje hållplats släppa på alla som ville komma med. Sovhyllorna härbärgerade snart 8-10 personer där plats fanns för 4. Åtta personer häckade kring chauffören. Varje utrymme fylldes, min sittplats fick jag ha för mig själv, ibland har det sina fördelar att inge respekt med sitt gråa har. Många kallar mig här "auntie", folk på gatan alltså. Väldigt vanligt, inte alls nedlåtande. Natten lång var mittgången fylld med folk, mest unga män som sov på varje centimeterplats i alla tänkbara ställningar. Hur kan det vara att vara en av alla dessa människor som befolkar detta väldiga land. 100.milj människor. Men det verkar som var och en har sin egen individualitet. Egentligen mycket självklarare än hemma hos oss! Mest var det unga män som reste på detta vis.

Bussen stannade vid olika nattliga vägsyltor. Man måste uppsöka toan, det är den enda pärsen. Men med avstängda luktsinnen och andra förnimmelser går det. I natten på en stenbank sitter en man med benen i kors och kavlar ut Chapatis. En eld brinner i en slags öppen ugn och en annan man gräddar bröden på stenarna, han blir väl alldeles vidbränd i hettan. Hungern stillas med en smaklig, gul, syrlig soppa och ett par bröd och så det viktiga vattnet på flaska. Enbart en massa män och ett vitansikte. Säkert att alla visste var jag var, men alla lät mig vara i fred. Ja, man måste förstås veta "your name"? Belong to which country? Age? får man ibland svara på.

När bussen skall gå blir jag tillsagd. Känns tryggt och bra.

Så nu har jag varit i den lilla lugna staden Bhuj pa Khutch, som drabbades av jordbävning för 5 år sedan. 30.000 människor omkom och många hus, särskilt de gamla lerhusen raserades. De flestas reseguide Lonley Planet skriver bara om katastrofen och inget om detta fina och intressanta område i utkanten av subkontinenten Indien. Alltså kommer inga eller få turister hit och alla butiker som säljer det vackra hantverket som många människor har lever av har inga kunder. Här finns också många traditionella broderier, så jag kan verkligen få mitt lystmäte.

Men nu förstår jag att jag måste resa tillbaka till Jaisalmer, som jag lämnade för en vecka sedan. Jag har mer att fråga om och se inför mitt arbete. Där i öknen fick jag båda mina huvudintressen tillgodosedda, textilier i mängder (för mycket). Äldre broderier alldeles underbara, jag har köpt med mig ett stort paket, jag tänker på det som material till mitt kommande arbete, det om vattnet i Världen! Har i öknen i Rajastahn har människor av uråldrig tradition utvecklat olika tekniker att samla det lilla vatten som kommer, "drop by drop". Och jag har haft den underbara turen att möta den man som har forskat kring dessa system. Bakpå hans MC har jag suttit långa vägar ut till olika byar. Han känner alla och vet var man finner det jag söker: vatten - tankar för att samla det regnvatten som ändå kommer, man leder det vatten som träffar husens tak och gården till en vattentank utanför huset. Dessa tankar är som ett altare dekorerad med målade motiv. Väldigt vackert.

Denne man är en av alla engagerade människor som jobbar underifrån för att förändra världen. Han har planterat en skog på ett område, 10 hektar, med Neemträd, som är ett mycket värdefullt träd. Allt på det trädet kan användas till olika ändamål. Till exempel tänker han och bönderna i trakten att själva producera insektsbekämpningsmedel i stället för att köpa för dyra pengar från multisar. Vet ni att 1 miljon indiska småbönder har begått självmord sedan globaliseringen var ett faktum på 90-talet? De blev fast i Monsantos och bankernas skuldfälla och kunde inte betala sina skulder när skörden slog fel på grund av att de inte hade råd att köpa tillräckligt av de konstgödsel som de hybridiserade utsädena var beroende av. En professor i agricultural business management som jag mötte på tåget sade att multisarna, bankerna och deras mellanhänder utgör en maffia, som inte skyr några medel när det gäller att utnyttja böndernas situation. Nåväl, denne Mr. Jethu Singh har bestämt sig för att göra vad han förmår för att förändra för byarna i hans region. Bland annat skall de bygga en 'Seedbank" där bönderna själva kan spara utsäde och låna ut till dem som behöver i stället för att ta banklån till hutlös ränta. Tillsammans med honom fick jag ett verkligt flow av idéer (gudagnistor).

Här är en: Vi talade om "Global Warming" som ju är ett begrepp världen över. I Mr Jethus trädplantering kom följande idé: Den utgår från de skuldkänslor många känner när de väljer eller tvingas välja att flyga kors och tvärs.

Nu gör vi så har att vi räknar ut hur mycket en si och så lång flygtur skitar ner och så ordnar vi att människor kan lindra sina skuldkänslor genom att betala för att plantera motsvarande antal träd i en ökentrakt eller där det för övrigt behövs. Idèn lanseras av Naturskyddsföreningen och här i Öknen i Rajhastahn, finns åskådningsexempel. Till och med uträknat hur mycket det kostar att plantera och sköta ett träd tills det klarar sig självt.

Jag har också varit ut till ökendynerna i solnedgången. Alla drömmer väl om oändliga vidder, solen som går ner och total stillhet och ensamhet i oändligheten.

I turismens och penningbehovens tider blir det så att denna dröm realiseras av 100-tals människor på en gång, med kameler och allt. Det är svårsmält och väldigt ledsamt. Jag fick en chock och brydde mig inte om hela jippot.

Däremot mötte vi en kameldrivare på väg hem till sin by, Jethu kände honom såklart, så plötsligt satt jag på en kamelrygg högt över marken och gungade hem till byn! Det var riktigt maffigt!

Annars har de kameler som dragdjur framför kärror och plogar, eller bufflar, eller till och med kor.

Slut

Snart skall det bli skönt att komma hem!

Varma hälsningar Elsa Agèlii