Ett öre mer för mjölken, sa Olrog i visan.

Ingvar Andersson (IA - Nej till EU, Huskvarna), funderar i en insändare (BT 28 dec. -05) kring statsministerns nyligen gjorda uttalande om ett livsmedelsproducerande svenskt jordbruks svårigheter att hävda sig i priskonkurrensen och att jordbrukarna därför borde övergå till att odla energigrödor på åkrarna istället. IA ser som en stor fara med övergång till "buskodling" att jorden blir obrukbar för andra grödor, p.g.a. alla buskrötter (ödelägger till exempel dräneringssystem), om vi efter några år skulle vilja (tvingas?) återgå till odling av livsmedelsgrödor. Om det bara handlade om buskrötter vore det ganska lätt avhjälpt genom att till exempel istället odla en av de mest "effektiva" energigrödor vi kan odla här i norr, nämligen hampa. Men lönsamheten i odlingen av svensk jord är inte i första hand beroende av vilken gröda vi odlar.

I nuvarande jordbrukspolitiska regelsystem, som inte bara omfattar CAP och EU:s "gemensamma inre marknad" utan alltmer omfattas av regler satta för att öppna upp för utökad global handel med jordbruksprodukter, under WTO-regler (World Trade Organisation - Världshandelsorganisationen), har jag svårt att föreställa mig någon enda gröda - låt vara livsmedels- eller "energigröda" -  som inte, med fler "komparativa fördelar", och därmed bättre lönsamhet, hellre odlas någon annanstans än i Sverige. T.o.m. skulle man kunna varna för att med odling av energigrödor förloras ett viktigt argument, som åtminstone i någon mån gynnat svensk livsmedelsproduktion, nämligen livsmedelssäkerheten. En och annan svensk konsument handlar svenska livsmedel för att försäkra sig om att de är säkert odlade, men vem bryr sig på samma sätt om hur energigrödor är producerade?

IA säger att: "Göran Persson är tydligen medveten om att det svenska jordbruket skall bort". I och med att jordbruket, av den politiska majoriteten i Sverige, dit i allra högsta grad (s) hör, men ingalunda är ensamma i sitt synsätt, betraktas "som vilken annan industri som helst", så är det naturligtvis en självklarhet att statsministern är medveten om  att "jordbruket skall bort". "Han som bestämmer" hur marknaden ska se ut och vilka som ska gynnas av det politiskt beslutade regelsystem som utgör marknaden. Det finns människor som tror att det finns en "fri marknad", men hur marknaden ska se ut och vilka intressen den ska främja är alltså politiskt beslutat. Med nuvarande linje och den linje Sverige förespråkar i WTO-förhandlingarna, är tanken på att Sverige skulle kunna vara självförsörjande med livsmedel en lika utopisk tanke som att vi skulle kunna ha en sko-, teko- eller annan tillverkningsindustri som förser oss med vårt behov av det slaget av basförnödenheter.

Det finns för övrigt en rad uttalanden från regeringens ministrar som tyder på stor medvetenhet om att merparten av det livsmedelsproducerande svenska jordbrukets saga snart kan vara all. Till exempel sa näringsministern, när just WTO:s GD besökte honom i Stockholm för några år sedan att; "Jordbruket är en gammal näring under avveckling". Partisekreteraren (s) sa, vid något tillfälle, följande: "Jag förstår om en del bönder i dag blir provocerade när man säger att att de inte längre ska vara matproducenter, utan landskapsvårdare, .......... Vi lever i en tid då det är väldigt kostsamt att producera mat i vår del av världen". Underligt vore det alltså om inte statsministern - "han som bestämmer" - är lika "medveten", som sina ministrar, om svenskt jordbruks begränsade förutsättningar att överleva på en allt mer globaliserad marknad

Partisekreteraren (s) nämnde "landskapsvårdare" - "öppna landskap" - som man politiskt hyser förhoppningar om ska, jämte "buskodling", kunna vara ett alternativ till att odla livsmedel i Sverige. I WTO.s regelsystem finns nämligen möjligheter att på nationell nivå (för Sveriges del på EU-nivå) stödja ett jordbruk, som inte är "handelsstörande", i en s.k. "grön box" - att  till exempel producera "öppet landskap" istället för mat. Att bedriva ett sorts parkarbete som ger intryck av att det bedrivs ett traditionellt jordbruk i landskapet - en kuliss föreställande en "levande landsbygd" - ett "Potemkinjordbruk" - för att ta till en liknelse som lutar sig mot en i bokfloden för närvarande omskriven rysk furste.

Men i WTO-sammanhang  ifrågasätts numera även stöden i den "gröna boxen", som "handelsstörande", vilket framkom tydligt vid WTO-förhandlingarna i Hong Kong nyligen. I ett första steg bestämde man sig där förvisso bara för att sätta ett slutdatum för när EU:s exportsubventioner ska vara avskaffade - 2013 - vilket egentligen, ur rättvisesynpunkt (rättvisa mot bönder i tredje världen), borde varit gjort för länge sedan. Den saken borde normalt inte heller ha varit något direkt problem för Sverige då vi inte producerar livsmedelsöverskott att tala om (bortsett från Absolut vodka!), men som medlemmar i EU, och därmed delaktiga i EU:s "gemensamma" överskott (inom CAP) så kommer naturligtvis dessa överskott att pressa den inre marknaden, när subventionerna tas bort, och därmed priserna på svenskodlade livsmedel.

Efter exportsubventionerna står övriga tullskydd och subventioner på spel, till exempel fanns det i WTO-förhandlingarna inledningsvis ett förslag om att halvera det nuvarande tullskyddet, på i dag cirka 30 kronor/kilo, på importköttet från Sydamerika, vilket förslag dock inte togs vid Hong Kong-mötet, men ligger i loppet inför Doha-rundans upplopp. Och, som sagt, även den gröna boxen ifrågasätts då man tycker att argument som "öppna landskap"  "ekar ihåligt", som Nya Zeelands "LRF-ordförande" sa.  Eller som den amerikanske "LRF-ordföranden" uttryckte saken: Skattebetalarna spenderar i dag sina skattepengar på stöd till färre och färre bönders ineffektiva jordbruk - jag tror att det i längden kommer att bli politiskt svårt att upprätthålla den sortens subventioner. Och att producera "öppna landskap" är förvisso ett ekonomiskt sett oerhört ineffektivt sätt att bedriva jordbruk på.

IA befarar "mjölkbrist om två tre år" och säger vidare: "Är det meningen att Sverige ska ta mjölk från utlandet"? Någon fara för mjölkbrist om två tre år tror jag inte på, men att vi successivt kommer att ta mer och mer mjölk från "utlandet" ingår som en självklarhet i det frihandelskoncept som undan för undan vinner insteg. Konceptet är enkelt och Sverige är en av de mest pådrivande, kanske den mest pådrivande nationen i världen när det gäller genomförandet av det konceptet. Minns möjligen någon 1990 års jordbrukspolitiska beslut om ensidig avreglering av svenskt jordbruk? EU-inträdet räddade tills vidare svenskt jordbruk ifrån det ödet, men nu är vi "gemensamt" (CAP), om än i långsam takt, på väg i samma riktning. Frihandelskonceptet lyder ungefär sålunda: En vara ska produceras där de sammantagna komparativa fördelarna är som störst. Mat och jordbruk betraktas, som vi vet, av svenska politiker, som en vara bland varor, "det är ingenting särskilt med jordbruk", som man till exempel säger på SLI. Och de sammantagna komparativa fördelarna är knappast störst i Sverige när det gäller förutsättningarna för att kunna odla svenska åkrar med lönsamhet - tvärtom.

Under de nyligen avslutade WTO-förhandlingarna befann jag mig i Hong Kong - "Hong Kong ett skolexempel på vad man kan göra med frihandel och liberaliseringar", som det stod i Dagens industri nyligen - och passade då på att kolla mjölkpriset i en större livsmedelshall. Hong Kong ses alltså som höjden av vad man kan åstadkomma med frihandel och Hong Kong har heller ingen egen livsmedelsproduktion ej heller mjölkproduktion, utan mjölken flygs sannolikt in från Nya Zeeland (från "utlandet" i varje fall). Mjölken var av samma sorts lågpastöriserade färska  standardmjölk som vi har här hemma och smakade ungefär lika bra och mejeridisken var välförsedd med "varan". En liter sådan mjölk kostade cirka 20 svenska kronor, men bönderna på NZ får mindre betalt för sin mjölk än svenska bönder. Samtidigt kunde man köpa franskt och skotskt vatten, av samma märken som finns i svenska butiker, för 2-3 kronor, för en likadan flaska som vi i Sverige får? betala (betalar!) minst det  femdubbla för.

I Sverige klagas det ständigt på det "höga" mjölkpriset, men jag hör då aldrig någon klaga på det dyra flaskvattnet. I Sverige har vi än så länge inhemsk mjölkproduktion och kan dricka vatten direkt ur kranen, det kan man inte i Hong Kong och mjölken importeras. Kanske är frihandelskonceptet inte så tokigt i alla fall. Det verkar i alla fall träffsäkrare i sin värdering av och prissättning på mjölk och vatten. Men troligen får vi vänta på sundare proportioner i prissättningen av mjölk och vatten till dess att vi "tar mjölken från utlandet" och inte längre kan dricka vatten direkt ur kranen, vilket dock inte heller då lär ge den bonde som  mjölkar korna större andel av slutpriset än i dagens Hong Kong.


Hans Röös, sekreterare NOrdBruk