|
EU och
jordbrukspolitiken CAP Vi har i
Sverige en alltför positiv syn på den nya
jordbrukspolitiken som nu formas inom EU. Man bör som
lantbrukare och medborgare ta sig en noggrann titt på
vad framtiden kan innebära.
Det som
hittills varit Europeiska unionens viktigaste politiska ”kitt”
har varit den gemensamma jordbrukspolitiken CAP.
Erfarenheterna från två förödande krig
i Europa tvingade de politiska ledarna efter 1945 att
samarbeta på ett sätt som man aldrig gjort
förut. Detta resulterade i ”kol och
stålunionen” som var första steget mot
Europeiska Unionen. De personliga erfarenheter som ledande
politiker haft av andra världskriget har inneburit att
fredstanken har varit stark bland de ledande politikerna
inom EU. Man har också hela tiden sett jordbruket som
en nyckelfunktion för ett gemensamt fungerande Europa.
En fungerande livsmedelsförsörjning i Europa!
Detta är bakgrunden till den gemensamma
jordbrukspolitiken CAP. Med en ny generation politiker i
ledningen som inte har personliga erfarenheter av krig och
dess fasor, går EU in i en ny jordbrukspolitisk
situation. Det envetna försvaret för en gemensam
jordbrukspolitik viker för tidens nya tankar, det
världshandelspolitiska regelverket WTO.
I WTO,
Världshandelsorganisationen som bestämmer hur
framtidens internationella handel skall fungera, finns ett
regelverk som är under kraftig förändring i
jordbruksfrågorna. EUs nya jordbrukspolitik är en
anpassning till krav från WTO på CAP (Common
agriculture policy). De förändringar som skall ske
är radikala i vissa fall men tycks vara stabila i
andra. Ett av de viktigaste inslagen är
exportstöden. Överskottproduktionen av
jordbruksprodukter inom EU skall kunna exporteras till
tredje land med exportstöd även
fortsättningsvis. Detta innebär att man kan, som
ARLA gör, dumpa mjölkpulver på den indiska
marknaden, vilket slår ut miljoner småskaliga
mjölkbönder och driver dem i fattigdom. Detta
är säkerligen inget som svenska ARLA-producenter
är stolta över. WTO s regler kräver att
importörer får en garanterad marknad i
medlemsländerna. Dessa regler innebär, kombinerat
med exportstöd, ett gigantiskt handelskrig där
bara de starkaste finns kvar till slut, de USA-baserade
transnationella bolagen. Detta har inneburit att helt
självförsörjande länder i tredje
världen förlorat sin
självförsörjningsförmåga när
importen dumpas på deras marknad för att öka
marknadsandelar. Det småskaliga risodlingsjordbruket i
Ostasien är därför hotat.
Nästa bondegrupp som är i farozonen är Kinas
miljoner risodlande småbönder. Efter Kinas
medlemskap i WTO kan de snart inte överleva på
sitt jordbruk utan blir ekonomiska flyktingar i sitt eget
land.
EU har
alltså hittills skyddat Unionens bönder
från denna farsot. Med nya CAP gäller WTOs
regelverk även här. Då t.ex. importen av
nötkött till Sverige är ca. 30% av
konsumtionen, har importörerna enbart att hålla
ner priset på marknaden, det vill säga dumpa
priset. Överskottet som då bildas måste
exporteras, med exportstöd som är
skattefinansierat, för att inte ett besvärande
lager skall bildas. Överskotten bildar därmed
dumpingunderlag varhelst de dyker upp, även här i
landet. Som lantbrukare har man två möjligheter.
Många kommer att expandera kraftigt för att
överleva på denna nya marknad. En strategi som
innebär en mycket destruktiv avfolkning för
landsbygden och försämring av den lokala
livsmedelsförsörjningen. De nya, s.k. frikopplade
jordbruksstöden bör ses som avvecklingsstöd,
vilket ger många mindre lantbruk en möjlighet att
”backa” ur verksamheten. Det innebär också att
små jordbruksenheter köps upp av större
företag och därmed riskerar även
jordägandet i ”nord” att hamna under
storföretagens kontroll.
En tredje
utveckling är globaliseringens slutliga effekt, det
återuppväckta intresset för det lokala, dvs.
livsmedelsproduktion utifrån de lokala
förutsättningarna, utan en massa importerade
stödprodukter som sojamjöl m.m. Denna utveckling
kräver dock ett stort lokalt / nationellt engagemang!
Det extrema svenska skattetrycket på den ”gröna”
sektorns produktion, alltså jordbruket, skogen och
fisket har medfört rationaliseringar långt
utöver de biologiska förutsättningarna.
För att en lokal livsmedelsproduktion skall fungerar
framöver krävs ett sänkt skattetryck ner till
kontinental nivå.
Konflikten
mellan Syd och Nord, fattiga och rika länder, kommer
att spridas till Europeiska Unionen. Delar av EU som ligger
i utkanten av Unionen (Remote Areas – EUs ”Sydländer”),
dit Sverige hör, får betydande svårigheter
med nya CAP och där varje lantbrukare tvingas till
avgörande bedömningar om sin egen
konkurrensförmåga i denna nya
företagssituation. Om nya CAP skall få
bestående värde måste exportstöden
bort, inte bara inom EU utan också globalt.
Jordbruksprodukterna måste få ett äkta
ekonomiskt värde som inte är grundat på
överexploatering av naturen och producerat med
slavarbete!
För
den behöver litet ledning kan den uppfattning om nya
CAP som små och familjejordbrukarnas
samlingsorganisation (CPE) i Europa har vara av intresse.
CPE är den europeiska delen av den
världsomspännande bonderörelsen ”Via
Campesina”. Jag skall här försöka ge en
sammanfattning av CPEs uppfattning av CAP från 22
januari 2003.
Nya CAP,
från 2004 enligt förslag, innebär
ytterligare sänkningar av jordbrukets produktpriser,
som därmed förlorar sitt ekonomiska värde
för bonden, producenten. Detta ger negativa
psykologiska reaktioner hos de aktiva inom jordbruket och
sänker jordbrukets status än mer hos
allmänheten. Skattefinansieringen av jordbruket och
livsmedelsindustrin blir totalt obegripligt för
skattebetalarna. Dessutom används subventionerna till
vinster hos de transnationella livsmedelsföretag som
behärskar världsmarknaden. Idag subventioner USA
sin majsodling med 25% då industrin kräver ett
pris på tröskad majs som ligger under
produktionskostnaderna. På detta vis blir amerikansk
livsmedelsindustri konkurrenskraftig på
världsmarknaden. All internationell handel med
spannmål skall enligt dessa tankegångar ske
under produktionskostnaderna, varhelst de produceras.
Därmed kan opinionen manipuleras och bondekåren
utplånas då subventionerna, skattestöden,
hamnar hos de största företagen. Då
västvärldens medborgare inte förstår
denna nyimperialism kommer makten över vår mat
att hamna hos ett litet fåtal transnationella
företag.
För
olika produktionsgrenar har det hittills funnits olika
regler. Detta kommer att jämnas ut och ger olika
effekter. CAP- förslaget innebär en
lågprisexport av mjölkprodukter, en dumping
effekt. Den svenska produktionen som till för ett
årtionde grundades på gårdsproducerat
vallfoder blir än mer beroende av sojaimport.
Produktionen av mjölk kommer därför att
flytta närmare de hamnar som hanterar sojaimporten.
Mjölken kommer att fortsätta förlora sitt
värde som livsmedel, till jordbrukets
förfång.
Spannmålsexporten
kommer att öka och medför fortsatt lägre
priser, som måste subventioneras med skattemedel
då de transnationella företagen kräver detta
för sin vinstmarginal. Svin och
fågeluppfödning kommer även i
fortsättningen att betraktas som biprodukter till
spannmålshandeln. Uppfödningen flyttas till
lågkostnadsländer där gigantiska
djurfabriker kommer att startas på en nivå som
vi knappt kan föreställa oss idag.
Köttdjuruppfödningen
sker redan mycket under produktionskostnadsnivån och
de avknoppade stöden innebär att
nötköttproduktionen förlorar mycket av sin
ekonomiska motivation. Köttdjuruppfödningen
flyttar till de ekonomisk bäst lämpade
områdena, dit knappast Sverige hör. Importen av
nötkött från andra kontinenter kommer att
öka.
Man
fortsätter alltså resonemanget i CAP att de
skattefinansierade stöden är en ersättning
för förlorad inkomst på grund av
lågprislinjen, istället för en lokalt
anpassad och hållbar jordbruksproduktion. En
jordbrukspolitisk grundbult i EU som borde reformras!
Därmed förs enorma skattemedel över
från skattebetalarna till ett fåtal stora
transnationella livsmedelsföretag. Det stärker
deras grepp om den globala livsmedelsmarknaden och inte
minst vårt matbehov.
Thomas Gunnarson / NordBruk
|