Mars 200   Djurfoder En nyckelfråga inom den gemensamma jordbrukspolitiken   Inledning Allmänheten förknippar ofta jordbruket i EU med överproduktion och överskott av smör, spannmål, fläsk, ägg, fjäderfä, &. Vid närmare undersökning, emellertid, visar sig denna uppfattning vara helt missvisande. Faktum är nämligen att EU inte bara är världens största importör av jordbruks-produkter, utan också har en betydande brist på djurfoder. Varför har vi då överskott på animalier och spannmål? Varför är vår brist på proteingrödor så stor när 70 % av jordbruksmarken används till fodergrödor och vallodling? Som vi kommer att visa är denna fråga inte bara avgörande för den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP – Common Agriculture Policy) och det sätt varpå  jordbruksproduktionen sker utan även i vårt förhållande till USA och utvecklingsländerna, från vilka vi importerar stora kvantiteter djurfoder. Sedan galnakosjukeskandalen uppdagades 1995 har allmänhetens uppmärksamhet på hur mat produceras ökat betydligt. Andra faror (dioxin) och GMO-debatten har ytterligare förstärkt ifrågasättandet av nuvarande uppfödningsmetoder.  Varför importera konstgödsel, jordbruksmaskiner, energi och foder för att producera överskott på smör och gödsel? Varför lokalisera djurfabriker till vissa kustnära områden inom EU, med alla de skador som djurfabriker åstadkommer (miljö, hälsoproblem, risker med säkerhet och kvalitet på maten, etc.)? Kommer EU nu att ändra på dessa obalanser, återupprätta konsumenternas förtroende och åter verka för en europeisk jordbrukspolitik, som tar hänsyn till Europas klimat och geografi, m.a.o. våra  naturliga förutsättningar för att bedriva jordbruk?     En berättelse om europeisk sjävförnekelse   Den ursprungliga försyndelsen från 1962 När grunden för den gemensamma jordbrukspolitiken lades 1962 infördes ett gemenskapsföreträde (en importavgift på mellanskillnaden mellan priset i Europa och världsmarknadspriset) för spannmål, mjölk, nötkött och socker. På grund av påtryckningar från fodermedelslobbyn i Europa och USA togs emellertid importavgifterna på djurfoder bort. Bönderna inriktade alltmer sin produktion till sådana områden som CAP gynnade (gemenskapsföreträde, intervention, exportsubventioner) och mot att köpa billigt importerat foder. Och foderproducenterna ökade naturligtvis sin import. Som ett resultat av denna ordning började systemet att generera enorma överskott, inte bara i fråga om animalier utan även av spannmål, eftersom jord, som normalt skulle brukats för odling av foder till djuren istället besåddes med spannmål, vilken foderindustrin vägrade att köpa in till europeiska garantipriser.       Intensiv majs/sojabönsproduktionsmodell i Marshallplanens kölvatten 1962 års CAP förstärkte övergången till en mer intensiv och industrialiserad modell för djuruppfödning i stil med den som redan förekom i USA, vilken byggde på majs och sojabönor. Dessa båda grödor, vilka är särskilt väl anpassade för odling under de odlingsförutsättningar som föreligger i mellanvästern i USA, odlades knappast alls i Europa. Utvecklandet av uppfödningsmetoder som baseras på grödor som inte odlas i Europa skapade ett enormt beroende av import, särskilt från USA, huvudleverantören.        Europeiska Unionen vaknar, men USA vägrar att ge med sig  Fem gånger mellan1964 och 1987 försökte Europeiska kommissionen, smärtsamt medveten om misstaget från 1962, införa en avgift på införseln av oljeväxtprodukter. Varje sådant försök omintetgjordes dock av USA och den europeiska oljeindustrins lobby. Det var inte förrän USA själva lade ett embargo på sojabönsexporten under några månader 1973  (efter en dålig skörd) som de politiska ledarna i Europa vaknade till liv och förstod problemets allvar. Den intensiva djuruppföd-ningen i Europa hade då gjorts helt import-beroende. 1975 beslutades det om en plan för  att stödja oljeväxtodlingen i EG och produktionen ökade från 0,6 miljoner ton till 5,3 miljoner ton 1990. Men USA menade att EG:s stöd stred mot GATT-avtalet (föregångare till WTO) och fick 1990 rätt i sin anklagelse.     1992 – EG reformerar CAP, men blir ännu mer beroende av proteintillskott utifrån EG - angeläget att följa GATT-avtalet enligt USA:s önskemål, tvingat att anpassa sina oljeväxtregler och ivrigt att prioritera spannmålsexport, reformerade EG sin CAP därefter. EG gav upp sina försök att stödja oljeväxtodlingen, med ökat överskott på spannmål och därmed ett exportbehov, som följd, vilket i sin tur fordrade en avsevärd sänkning av inlösenpriset på spannmål, vilket delvis kompenserades med direktbetalningar. Ett av EG:s mål med detta var att genom de lägre inlösenpriserna försöka återerövra den interna marknaden för foderspannmål. Emellertid, genom att reservera alla stödåtgärder för spannmål, majsodling och införsel av oljeväxtprodukter och negligera behovet av stöd till vallodling och bete uppmuntrade EG i praktiken till mer intensiva uppfödningsmetoder. Detta alltså för att man straffade betesdrift och lokalt odlade fodergrödor, vilket ökade behovet av att köpa in proteinfoder utifrån.       Blair House USA/EG överenskommelse (Nov. 1992). EG:s kapitulation vad gäller oljeväxter Händelsevis reste EG-kommissionär McSharry till Washington (Blair House) för att förhandla fram ett avtal mellan EG/USA inom GATT. En tioårig fredsklausul i det avtalet tillät EG att behålla sitt stöd för att kompensera sina bönder för prisfall. Men USA tvingade igenom ett oljeväxtavtal som var rena katastrofen för EG. Ett tak för oljeväxtodling inom EG på 5 miljoner hektar för foderoljeväxter och ett tak på 1 miljon hektar för odling av matoljeväxter.       Agenda 2000 –trots foderskandaler vill EU inte förändra någonting  Efter1992 har EG/EU:s industrialisering av djuruppfödningen ökat högst påtagligt beroende på ökad införsel av växtprotein. Och trots extremt allvarliga skandaler i samband med djurfoder beslöt EU 1999 att förlänga 1992 års CAP och t.o.m. beslöt man att minska stödet för inhemsk odling av oljeväxter och proteingrödor, och  att ytterligare sänka inlösenpriset på spannmål och bibehålla stödet för majsodling! EU valde alltså fortsatt beroende av import för sitt behov av växtprotein.  Galna kosjukan (BSE), antibiotika, GMO Djurfodret äventyrar konsumenternas tillit   Förutsägbara skandaler Eftersom CAP uppmuntrade fodermedels-industrin att använda billigast tänkbara råvaror kom skandaler, som galna kosjukan  (UK och andra länder) och dioxinkrisen (Belgien), som ett brev på posten – liksom missbruk av antibiotika och användning av tillväxtpreparat (inom till exempel svin- och fjäderfä-uppfödningen) – liksom mul- och klövsjukan och epidemisk svinpest accentuerad genom intensiv uppfödning och geografisk koncentration. Kostnaderna för samhället i fråga om hälsa, offentliga utgifter och förödande. ekonomiska effekter inom jordbrukssektorn  är enorma. EU ser inte ut att ha lärt sig någonting av att konsumenternas förtroende har tagit allvarlig skada. Konsumenterna förknippar inte längre industrialiserad livsmedelsproduktion med livsmedelssäkerhet.     GMO-industrin bestämmer fodret De första genetiskt modifierade produkterna som importerades till Europa var fodergrödor (majs, raps, och sojabönor) från USA. Detta var inte av en slump eftersom EU importerar stora mängder av dessa produkter. Industrin hoppades att eftersom dessa produkter inte var avsedda för omedelbar mänsklig konsumtion, men inte desto mindre användes i stor omfattning inom fodermedelsindustrin, så skulle konsumenterna snart acceptera de allestädes närvarande GMO som ett fullbordat faktum, utan att någon omfattande diskussion skulle äga rum. Allt detta ändrade dock  BSE-skandalen på  och de varseblivna européerna förkastade GMO. Och  Europeiska Unionen är villrådig inför lagstiftning på området. Till skada för många EU förvandlar  importerat djurfoder till överskott År 2000 importerade EU:s djurfabriker 50 miljoner ton foder, varav 29 miljoner ton soja, och producerade därav 201 %  av sin inhemska konsumtion av helmjölkspulver. Och 132 % av konsumtionen av skummjölkspulver, 108 % fläsk, 111 % fjäderfä, 105 % nötkött, 115 % spannmål (några siffror för gödsel har inte publicerats!). Beroendet av importerat växtprotein har stigit till 70 %. Dumpning av EU:s överskott ruinerar jordbruk i utvecklingsländerna – och är dessutom mycket dyrt Att exportera ovan nämnda överskott kostade 1999 EU:s skattebetalare 4,4 miljarder EUR (40 miljarder SEK). Det här förstör produktionsmöjligheterna i utvecklings-länderna, bringar många bönder på fall som inte kan konkurrera med de priser till vilka EU säljer sina överskott. Det är p.g.a. av detta som EU attackeras inom WTO.     Obalans inom  Europa De senaste 40 åren har Europas djuruppfödning förflyttats mot ett dussintal större importhamnar och lämnat stora områden i inlandet som har naturliga förutsättningar för kreatursuppfödning, ofta med en lång tradition av boskapsuppfödning. Det är poänglöst att tala om landsbygds-utveckling innan pågående process stoppats.      Till nackdel för sociala rättigheter, miljö, hälsa och kvalitet Boskapsuppfödningen har blivit oerhört industrialiserad, med stora uppfödnings-fabriker, ofta under kontrakt med livsmedels-industrin där bönderna har sämre rättigheter än en anställd lantarbetare och är mycket mer sårbara. De berg av gödsel som produceras (som enligt normala odlingsprinciper borde återföras till den jord där grödan växer – ”från jord till bord till jord” - i USA, Brasilien, Argentina, Sahel, Thailand, &.) orsakar allvarliga föroreningar, påverkar vatten-kvaliteten, människors hälsa och turist-näringen. Den ena regionen efter den andra drabbas av omfattande epidemier som beror på för stor djurtäthet. Kvaliteten på vad där produceras är sådan att de bönder, som driver den formen av produktion, sällan äter vad de själva producerar. Hur ser det ut framöver Nästa CAP –ändrar inte på den  inriktning EU gått in för Det reformförslag som lades i januari 2003, beträffande CAP, och EU:s positioner vid WTO-förhandlingarna visar att EU inte tänker ändra kurs när det gäller foderpolitiken. Trots att Europeiska kommissionen talar om miljö, landsbygd-sutveckling och djurskydd har inte en enda åtgärd föreslagits för att bryta utvecklingen mot en allt mer industrialiserad uppfödning  eller för att bromsa den enorma importen av djurfoder. Att importera proteinfoder är billigare än att själva odla får vi höra. Strategin är att producera jordbruksprodukter till bottenpriser, världsmarknadspriser nedpressade genom direktbetalningar i USA och EU. Och att fortsätta att skeppa billig export till andra länder (låga interna priser + direktstöd som ersätter exportsubventionerna) Dumpningen består men med hjälp av andra medel.     Djurhållning förläggs utanför EU? Den logiska följden av nuvarande politik är naturligtvis att importera animalier istället för foder. Den trenden kunde man lägga märke till inom kycklinguppfödningen under år 2002. Företag som Doux (Frankrike) insåg att de kunde öka sin vinst genom att förlägga produktionen till länder som Brasilien, där arbetskraften kostar mindre och miljöreglerna inte är lika strikta. WTO ställer upp och hjälper till. Avskaffandet av importhinder och kravet på att den inhemska konsumtionen ska bestå av en ökande procentandel import kommer att gynna företag i Nord, som flyttar sin köttproduktion, mer än vad det gynnar bönder i Syd, vilka inte kan konkurrera med de mycket låga priserna på världsmarknaden. Dessa företag behöver bli av med gemenskapens införselhinder för att kunna återföra sina produkter till den europeiska marknaden. Det är naturligtvis bara helt logiskt att industrialiserad jordbruks-produktion följer samma mönster som tekoindustrin. Om EU fortsätter att följa den inslagna vägen, kommer EU snart att ha exporterat sitt förorenande industrijordbruk till Syd och förse stormarknadskedjorna och livsmedelsindustrin med varor därifrån.   Förslag:   Europeisk djurhållning i överensstämmelse med europeisk geografi och europeiska förutsättningar att driva jordbruk Om EU skulle vilja lära sig något av  40 år av misstag i fråga om foderpolitik, göra sin djurhållning avsevärt mer självförsörjande, återupprätta en geografisk balans, producera uthålligt, återvinna konsumenternas förtroende och avskaffa sina destruktiva exportsatsningar, måste EU:   Sluta låtsas att EU har naturliga förutsättningar för att framställa enorma överkvantiteter av animalie- och spannmålsprodukter.   Ge upp tanken på industriuppfödning och istället knyta djurhållningen till lokal jordbruksmark och ge stöd till de mindre jordbruken som tidigare pressats att intensifiera sina produktionsmetoder.   Ändra CAP så den gynnar vallodling, bete och kombinationer av gräs- och baljväxter istället för majs och sojabönor. Reglera EU:s marknad för produkter som fordrar förvaltning..   Bättre styra djurhållningen till de regioner som har naturliga förutsättningar för uppfödning i bättre balans med naturen, och stödja inhemsk uppfödning.   Se till att internationella handelsregler förbjuder alla slag av dumpning, inklusive den nya USA/EU-varianten (låga interna priser + direktstöd) och ompröva Blair House-överenskommelsen.   Inför obligatorisk märkning av foder med en förteckning över godkända ingredienser   Förbjud all odling och import av GMO. ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- CPE groups : Front Uni des Jeunes Agriculteurs ,Vlaams Agrarisch Centrum (Belgium) - Arbeitsgemeinschaft bäuerliche Landwirtschaft (Germany)- Confédération Paysanne (France)- Sindicato Labrego Galego, Euskal Herriko Nekazarien Elkartasuna, Union de Agricultores y Ganaderos de Rioja (Spain)- Fraie Letzebuerger Baureverband (Luxemburg) - Kritisch Landbouwberaad (Nederland) - Norsk Bonde- og Smabrukarlag (Norway)- Österreichische Bergbauernvereinigung (Austria)- Confederação Nacional da Agricultura (Portugal)- Uniterre (Switzerland) - Family Farmers' Association (United Kingdom) - Mouvement International de Jeunesse Agricole et rurale catholique (Europe). Candidate organisations: Confédération Nationale des Syndicats d’Exploitants Familiaux (F)-Fédération Internat.des Mouvements d'Adultes Ruraux Catholiques - Nordbruk (S)- Associazione Rurale Italiana, Foro Contadino (I)- Plataforma Rural (E)- Vereinigung  zum Schutz der kleinen und mittleren Bauern (CH) ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------   This document was realised by the AEFPR, training association of CPE, with the support of the European Commission  – DG AGRI